Vad hände med brottsoffrets rättigheter?

Efter en lagändring sommaren 2018 är det inte längre självklart att ett brottsoffer/målsägande har rätt till målsägandebiträde i hovrätten (eller i Högsta domstolen). Ändringarna syftade enligt propositionen (prop. 2017/18:86) till ett mer ”ändamålsenligt utnyttjande av resurserna” när det gäller rättsliga biträden. Målsägandebiträdets förordnande gäller, sedan 1 juli 2018, enbart till dess att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut.

Många advokater arbetar som målsägandebiträden med att biträda brottsoffer genom den rättsliga processen. Jag har själv arbetat som sådant och har egna erfarenheter av hur viktigt det är, för den som utsatts för ett brott, att ha ett biträde. Ett brottsoffer är ofta mycket utlämnad och behöver (beroende på vilken typ av brott de utsatts för) inte bara rättslig rådgivning och hjälp att föra skadeståndstalan utan också känslomässigt stöd. Att brottsoffret har rätt till ett eget biträde understryker att den som utsatts för ett brott är en viktig del av processen. Det var också det som var en av anledningarna till att rätten till målsägandebiträde infördes år 1988. Sedan dess ska målsägandebiträden ta tillvara brottsoffrets intressen när de förordnas men kan alltså inte längre alltid göra det efter tingsrätten.

Ett målsägandebiträde ska förordnas när en förundersökning har inletts i mål som rör sexualbrott, rån, brott mot liv, hälsa, frihet och frid  (när fängelse kan anses följa) samt om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden eller övriga omständigheter kan antas att det finns ett särskilt starkt behov av biträde. Efter lagändringen 2018 ska målsägandebiträde förordnas i högre rätt i samma typ av mål och omständigheter men ska särskilt beaktas: 1) om målsäganden ska höras 2) vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och 3) om det finns något annat särskilt skäl att förordna ett biträde.

Redan inför lagändringarna framfördes från advokathåll men också från åklagare farhågor om att brottsoffer inte i tillräcklig utsträckning skulle få rätt till biträde i hovrätterna. Särskilt vid sexualmål, i mål där målsäganden är mycket rädd för den tilltalade eller på andra sätt känner sig utlämnad sågs en stor risk att reformen skulle försämra för brottsoffren.

Hur har det då blivit? Vad kan vi dra för slutsatser ca två och ett halvt år efter lagändringen?

Advokatsamfundet har försökt få fram statistik över hur ofta begäran om förordnande av målsägandebiträden avslås i hovrätterna men det har visat sig vara mycket svårt p.g.a. hur domstolarnas målhanteringssystem är utformat. I korta drag går det inte att söka på sådana beslut utan att få träff på i princip alla brottmål som avgjorts sedan lagändringen 2018, vilka sedan måste gås igenom manuellt. Det är mycket otillfredsställande att det inte går att undersöka detta och följa upp vad lagstiftningen fått för konsekvenser. Inte heller går uppgifterna att få fram från någon annan myndighet.

Vi har därför tillskrivit ett antal advokater som arbetar som målsägandebiträden för att höra hur de ser på effekterna av reformen. Av dessa svar kan vissa preliminära slutsatser dras.

Nekande av målsägandebiträde sker även i mål där ett stort behov finns. Det sker t.ex. i mål där ny bevisning åberopats av målsäganden, där skadeståndsanspråket inte bifallits helt eller i mål där även åklagaren framställt begäran om ett målsägandebiträde i hovrätten. Det finns även uppgifter om fall där målsägandebiträde nekas i hovrätten vid grova sexualbrott och där målsäganden känner stor oro och har många frågor kring den tilltalades frihetsberövande. Detta trots Högsta domstolens beslut den 23 november 2018 att presumtionen att förordna målsägandebiträde vid sexualbrott gäller även i hovrätten (mål Ö 5233-18).

Flera advokater vittnar om brottsoffer som känner sig övergivna eftersom de inte har någon som hjälper dem genom hela processen till dess den är klar. Vem ska t.ex. förklara målets utgång eller hur man ska göra för att få sitt rättmätiga skadestånd när domen har vunnit laga kraft?

Det finns givetvis fall där den nya ordningen är relativt oproblematisk. Det kan t.ex. vara när det inte finns någon relation emellan målsägande och den tilltalade, det inte föreligger någon ny bevisning i hovrätten eller där skadeståndsfrågorna är okomplicerade.

Men det förekommer uppenbarligen också en hel del fall där lagändringen lett till starkt negativa konsekvenser för brottsoffren. Enligt min mening verkar lagstiftaren nästan ha missat det faktum att brottsoffret i vart fall borde ha rätt till ett biträde som förklarar domen när den väl är avkunnad. Så hade kanske kunnat ske genom att advokaten tillerkändes någon timmes extra ersättning vid uppdragets avslut i tingsrätten för att bevaka domen när den vunnit laga kraft och sedan förklara domen för målsäganden. Åklagarna har inte rätt förutsättningar och troligtvis inte heller resurser att ge stöd åt målsäganden på samma sätt som ett målsägandebiträde. När åklagarna ska ta ansvar för att ge stöd åt och driva skadeståndsanspråk åt målsäganden innebär det en risk att brottsoffrets intressen inte fullt ut tas tillvara. Fördelen med att målsägandebiträdet bevakar domen och förklarar den för brottsoffret är att det redan finns en befintlig relation där målsäganden förhoppningsvis känner förtroende för sitt eget biträde.

För närvarande pågår en särskild utredning som ska se över vissa regler som gäller brottsoffers rätt till skadestånd och möjlighet att få ut ersättning. Syftet är bl.a. att stärka brottsoffrets ställning och minska skadeverkningarna av brott. Jag tycker att man också borde se över och utvärdera reformen om målsägandebiträden som innebar att brottsoffren får mindre stöd och biträde vid överklagande av domar.

Är det verkligen rimligt att en målsägande inte har motsvarande rätt som en tilltalad att biträdas av en advokat i överrätt, trots att målsäganden ofta har utsatts för stort trauma till följd av brottet? Detta riskerar att skada allmänhetens förtroende för rättssystemet.

Det är också djupt otillfredsställande ur ett rättssäkerhetsperspektiv att det inte går att undersöka i vilken omfattning hovrätterna avslår ansökningarna om målsägandebiträde och på så sätt kunna följa upp vad lagstiftningen fått för konsekvenser i sin helhet. Brottsoffren förtjänar bättre än så.

Mia Edwall Insulander