Treårskravet — Mia Edwall Insulander

Är tre år en alltför kort tid för inskolning i advokatyrket? Från flera olika håll har frågan ställts den senaste tiden i samband med diskussionen om advokatetik. Det är en relevant fråga.

Generellt ställs höga krav för att bli antagen som ledamot av Advokatsamfundet. Man måste ha juristexamen, ha genomgått samfundets särskilda utbildningar och ha avlagt advokatexamen. Utöver det måste man styrka sin redbarhet och lämplighet bl.a. genom att ange sin ekonomiska situation, om man är dömd för någon brottslighet och ange alla de yrkeskontakter som man har haft under den tid man har utövat praktisk kvalificerad juridisk verksamhet.

För att kunna bli advokat måste man alltså ha arbetat som jurist med kvalificerad juridisk verksamhet en längre tid och inte på vilket sätt som helst, utan man ska ha gett allmänheten rådgivning i rättsliga angelägenheter antingen på en advokatbyrå eller för egen räkning. Anledningen är att man ska hinna få erfarenhet av yrket innan man själv kan antas som ledamot och bli advokat. Ytterligare ett skäl till kvalifikationstiden är att även andra aktörer inom rättsväsendet, t.ex. advokater, åklagare och domare, får en möjlighet att inkomma med synpunkter på hur arbetet har utövats och om den sökande därigenom kan anses ha styrkt sin lämplighet för att bli advokat. Har du inte arbetat kunnigt och etiskt under kvalifikationstiden finns en risk att du inte kan styrka din lämplighet. Detsamma gäller om du under kvalifikationstiden inte har tillräckligt med personer/referenter som har sett dig vara verksam och kan styrka att du är lämplig som advokat.

Kvalifikationstiden är alltså mycket viktig. I år är det tio år sedan den sänktes från fem till tre år. Sedan den 1 januari 2011 krävs att man har arbetat tre år med att ge rådgivning i rättsliga angelägenheter istället för, som tidigare, fem år.

Frågan om tre år eventuellt är en för kort kvalifikationstid har uppstått i samband med debatten om offentliga försvarare och hur de utövar sitt uppdrag. Ett fåtal omskrivna ärenden där advokater har blivit anmälda till disciplinnämnden p.g.a. bl.a. restriktionsbrott har föranlett frågor kring vad som krävs för att ta uppdrag som offentlig försvarare och vad klientlojaliteten egentligen innebär, var går gränserna? Jag har från flera håll hört argumentet att man måste återgå till ett femårskrav för att tillse att advokater har en längre erfarenhet innan de får offentliga försvararuppdrag. I viss mån är jag beredd att hålla med. Jag arbetade själv fem år innan jag blev advokat och det är naturligt att längre erfarenhet ger ökad kompetens. Men viktigt i sammanhanget – det finns förklaringar till att kvalifikationstiden sänktes för tio år sedan:

Den sänkta kvalifikationstiden föranleddes av EU-direktiv som innebar att medlemsländernas nationella regelverk om advokatyrket skulle harmoniseras. Syftet var att öka konkurrensen och göra den europeiska tjänstemarknaden mer öppen och konsumentvänlig. I Sverige var kraven för att bli ledamot högre ställda än i de flesta andra medlemsländer vilket, ur EU:s perspektiv, ansågs som onödigt strängt.

Sveriges femårskrav innebar att registrerade EU-advokater, efter tre år av faktisk och regelbunden verksamhet, hade möjlighet att beviljas inträde i Sveriges advokatsamfund två år tidigare än sina svenska kollegor. Ur både ett konkurrens- och ett rättviseperspektiv var det inte rimligt.
Att det i Sverige gällde ett längre kvalifikationskrav än i de flesta andra europeiska länder innebar också en konkurrensmässig nackdel för svenska biträdande jurister på advokatbyråer i andra EU-länder.
Ytterligare ett skäl till att korta kvalifikationstiden var att få en mer dynamisk yrkeskår med bredare kunskap där man kan rekrytera de skickligaste juristerna. Ett krav på arbete i fem år innan man kunde ansöka om inträde medförde att duktiga jurister valde andra yrkesbanor. Man kan t.ex. inte bli delägare på en advokatbyrå förrän man är advokat.

Inom EU är idag Österrike ett av de få länder som fortfarande har en kvalifikationstid på fem år som inkluderar minst tre år på advokatbyrå men också arbete under några månader på domstol. Att höja kvalifikationstiden i Sverige idag är således inte realistiskt ur ett EU-rättsligt perspektiv. Inte heller är det självklart ur en kompetensmässig synvinkel om man vill kunna rekrytera och behålla de bästa juristerna inom advokatkåren. Det blir också mycket dyrare för advokatbyråerna att ha biträdande jurister anställda i fem år, vilket ökar risken för minskad rekrytering och en sämre tillväxt av t.ex. brottmålsadvokater. I detta sammanhang kan det även understrykas att förändringen avseende tidskravet inte har inneburit att lämplighetsbedömningen har förändrats. Samma krav på visad lämplighet har gällt även efter ändringen av kvalifikationstid.

Det här betyder inte att det kan finnas andra möjligheter att stärka kunskapen, erfarenheten och etiken hos de svenska advokaterna. Hög etik kan upprätthållas på andra sätt än genom verksamhetstid. Att vi år 2004 införde advokatexamen och krav på 18 timmars professionell vidareutbildning, liksom införandet av en proaktiv tillsyn och en rad andra etiksatsningar på kåren, är en viktig del i det arbetet. Vi behöver emellertid fortsätta arbeta med ytterligare initiativ och det gör vi också.

Det går inte att komma ifrån att principalansvaret är mycket viktigt. De unga på advokatbyrå behöver äldre och mer erfarna kollegor att fråga och diskutera såväl juridik som etik med. Av den anledningen har vi precis tagit fram en ny kostnadsfri principalkurs. Den hoppas jag att många advokater vill gå. Vi arbetar också med andra förslag inom ramen för vår förstärkta etiksatsning. Kåren blir aldrig bättre än varje enskild ledamots etiska överväganden. Etiken och advokaternas integritet är viktigare än någonsin. Även om vi inte höjer kvalifikationstiden är jag övertygad om att vi, med vårt aktiva arbete, kan upprätthålla den höga kvalitet som Sveriges advokater ändå har.

Mia Edwall Insulander