Fallet Tim handlar om en snart treårig pojke som riskerar att ensam utvisas till Nigeria. Det har väckt stor uppmärksamhet och mycket känslor. Och det med rätta. Det finns många frågor att ställa sig utifrån ett barnperspektiv. Man kan också undra hur ett beslut om utvisning av Tim påverkar vårt förtroende för rättsordningen.

Jag fick bl.a. ett mejl från advokat Peter Danowsky som skriver:

”För en advokat är det fundamentalt att ha förtroende för rättsordningen. Om förtroende saknas blir vårt arbete meningslöst. Visst händer det att en domstol ”dömer fel” och vi blir besvikna att det inte gick som vi tänkt. Med en god motivering från domstolen, domskälen, så accepterar vi ändå utgången.

Rättssäkerheten är grundläggande i all domstolsprövning och i alla myndighetsbeslut. Begreppet rättssäkerhet är inte helt lättfångat. Till en del handlar det om förutsebarhet och att formella regler iakttas, men inte bara. Utan ett humanistiskt inslag, avsaknad av humanism och utan allt beaktande av konsekvenserna, blir ett myndighetsbeslut obegripligt och oacceptabelt.

Från ett advokatperspektiv framstår utvisningsbeslutet av den treårige pojke som kallas Tim, som ett sådant beslut. Det är ett beslut som så strider mot rättskänslan, så utmanar förtroendet för rättsordningen att det framstår som absurt. Det går inte att förstå hur en svensk myndighet, de personer som fattat ett sådant beslut, verkligen kommit fram till något så inhumant. Beslutet utmanar förtroendet för rättsordningen.

Enda sättet att reparera den skada på tilltron till ett värdigt rättssystem som beslutet medför, är att det snabbt ändras.”

— — —

Peter sätter fingret på en viktig aspekt av rättssäkerheten – att konsekvenserna av domar och beslut måste vara proportionerliga. Annars riskerar vi att tappa förtroendet för vår rättsordning.

Fallet Tim visar hur olika lagar och regler kan kollidera och få ett oproportionerligt resultat. Här handlar det om ett litet barn som tvingas lämna de enda personer som han har anknutit till och som han uppfattar som sin familj. Detta för att utvisas till ett land och människor han inte känner. Är det ett resultat som är rimligt? Ett barn ska inte behöva betala ett alltför högt pris för att våra lagar kolliderar.

Migrationsrättsligt kan man konstatera att det här fallet har prövats enligt den tillfälliga utlänningslagen som gällde fram till juli i år. Det innebär att nålsögat för att beviljas uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter har minskat. Under den tid som lagen var tillämplig krävdes nämligen både att särskilt ömmande omständigheter förelåg, och dessutom att det skulle strida mot något svenskt konventionsåtagande att inte bevilja uppehållstillstånd. Lagen gällde även små barn. Man kan också konstatera, enligt min mening, att det är problematiskt att Migrationsverket och migrationsdomstolen inte har tagit tillräcklig hänsyn till barnets bästa och utvecklat sina skäl i den delen. Det saknas ett resonemang om hur pojken påverkas i sin psykosociala utveckling av att slitas upp från de enda han känner som sin familj.

Barnkonventionens artiklar medger i och för sig inte rätten för barn att få stanna eller vistas i Sverige, men den ställer krav på att en avvägning av intressen görs där proportionaliteten av att neka vistelserätt bedöms. En sådan har till synes inte skett.

I fallet Tim ställer jag mig också frågan varför en överflyttning av vårdnaden till familjehemmet inte har skett, särskilt då den biologiska mamman inte har haft möjlighet att ta det rättsliga ansvaret som vårdnadshavare. Ordföranden i individ- och familjenämndens ger sin syn på den frågan i en artikel (Dagens Nyheter: Därför har familjehemmet inte kunnat få vårdnaden om Tim), och i den blir det tydligt hur problematiskt det kan bli när lagstiftningar krockar. Och detta samtidigt som skilda myndigheter har olika uppgifter och perspektiv rörande samma sak.

Här finns en mycket viktig fråga att få bättre klarhet i ur barnets perspektiv: kan man/bör man ansöka om en vårdnadsöverflyttning (eller kanske adoption) så länge det pågår en migrationsrättslig process och barnet inte har uppehållstillstånd i Sverige? Det finns inte ett helt enkelt svar på den frågan. Och i vilken ordning bör man pröva frågorna? Barnets anknytning till sina biologiska föräldrar och sitt ursprung har också betydelse.

Det är emellertid oerhört angeläget att barn inte ”hamnar i kläm”. Barn ska inte behöva leva med rädsla och risk för att deras perspektiv och bästa inte bedöms som en ”helhet” ur alla perspektiv. Här måste man alltså ställa sig tre centrala frågor: Hur ska lagstiftningarna tolkas i relation till varandra? Vem (om någon) företräder barnets helhetsperspektiv gentemot de myndigheter som är involverade? Och hur lång tid får en sådan här process ta? Tim är dessutom inte ensam – det finns fler barn som har hamnat i liknande situationer.

Peter Danowsky är av uppfattningen att beslutet om utvisning av Tim strider så mycket mot rättskänslan och utmanar förtroendet för rättsordningen att det framstår som absurt. Jag håller med. Det bästa sättet att reparera den skada tilltron till rättssystemet får av den här typen av beslut, är att frågan om Tims bästa snarast möjligt prövas ur ett helhetsperspektiv. Är det proportionerligt att ett så litet barn måste lämna sitt familjehem och utvisas?

Mia Edwall Insulander