Rättshjälp

En grundläggande princip i vårt rättssystem är ”access to justice”. Det vill säga att alla ska ha möjlighet till rättskipning och kunna hävda sin rätt i domstol.  Man skulle kunna se ”access to justice” som en mänsklig rättighet jämförbar med yttrandefrihet, rätt till arbete och till kroppslig integritet. Alla ska vara lika inför lagen och det är därför inte acceptabelt om en person, jämfört med en annan, inte har möjlighet att föra fram sin sak i domstol. T.ex. genom att inte ha råd med ett rättsligt biträde.

Rättshjälpslagen trädde i kraft den 1 juli 1973. Syftet var att tillgodose enskildas behov av bistånd i rättsliga angelägenheter. Två grundläggande krav ställdes på samhällets rättshjälp. Det ena var att det skulle finnas ett behov. Det andra var att ingen, av ekonomiska skäl, skulle vara förhindrad att ta tillvara sina rättsliga intressen; dock skulle den rättssökande, efter förmåga, vara med och bidra till kostnaderna. Rätten till rättshjälp har sedan lagens tillkomst begränsats av att den rättssökandes beräknade årsinkomst inte får överstiga ett visst belopp. En ny rättshjälpslag (1996:1619) trädde i kraft i december 1997 och är den som gäller idag. Enligt den gjordes rättshjälpen subsidiär i förhållande till rättsskyddet i privata försäkringar, men det finns fortfarande en övre inkomstgräns för möjligheten att beviljas rättshjälp.

Det är självklart att det måste finnas ett tak för den sökandes inkomster för att kunna beviljas rättshjälp, men frågan är vilket belopp? Finns det idag verkligen en likhet inför lagen när det gäller möjligheten att få rättsligt biträde och hjälp att föra talan i domstol?

Inkomstgränsen för rättshjälp har inte höjts sedan år 1999 – den ligger fortfarande på en årsinkomst på 260 000 kronor.

Fram till 1983 var inkomstgränsen knuten till prisbasbeloppet. Den som hade en beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde då inte få allmän rättshjälp. I samband med ändringar upphävdes kopplingen till prisbasbeloppet bl.a. av besparingsskäl och inkomstgränsen bestämdes år 1983 till ett fast belopp: 110 000 kr. Det förutsattes då att gränsen i stället skulle omprövas allteftersom förändringar i penningvärdet motiverade det. Inkomstgränsen har emellertid inte omprövats sedan år 1999.

I dag motsvarar penningvärdet av 260 000 kr år 1999, 346 437 kr (augusti 2021) enligt SCB:s prisomräknare. Den genomsnittliga årslönen var år 1999 (om man beaktar både privat och offentlig sektor) 249 759 kr medan den år 2020 var 472 200 kr per år. Det är en ökning med 89 procent. Om man skulle beräkna inkomstgränsen så som det ursprungligen var tänkt i relation till prisbasbeloppet skulle den idag vara 380 800 kr (prisbasbeloppet 47 600 kr gånger 8). Det är en ökning med 46 procent jämfört med år 1999, vilken är rimlig i relation till förändringarna i penningvärdet.

Ofrånkomligen innebär det faktum att inkomstgränsen inte höjts på tjugotvå år att allt färre personer har möjlighet att föra sin talan i domstol med hjälp av ett rättsligt biträde. Min bedömning är att det oftast drabbar de personer som ekonomiskt ligger i ”mellanskiktet” – dvs. inte de personer som har låga inkomster eller inga inkomster alls eller de som är förmögna utan de som har medelinkomstlöner. De ingår i den grupp som tidigare, före år 1999, kunde få rättshjälp (även om de betalade en stor del själva, ofta 40 procent). Idag faller den gruppen genom skyddsnätet och ska bekosta ett ombud helt på egen hand. Beroende på vad tvisten handlar om kan det bli många timmar som den enskilde måste betala ett rättsligt biträde. Det är svårt om man inte har besparingar till buds. Under åren 2001–2019 då jag arbetade på advokatbyrå med familjerättsliga ärenden kunde jag se en markant förändring i möjligheten för mina klienter att beviljas rättshjälp. Ofta var inte rättsskyddet i hemförsäkringen heller ett alternativ. Det eftersom försäkringsbolagen har en karensregel som innebär att det ska ha gått ett eller två år mellan separationen/skilsmässan och tvisten.

Frågan om inkomstgränsen för rättshjälpen har utretts tidigare. I januari 2013 fick den tidigare lagmannen K-G Ekeberg i uppdrag av regeringen att göra en samlad översyn över utgifterna för rättsliga biträden. Trots att direktivets syfte främst var att göra besparingar föreslog utredningen, när det gällde rättshjälpen, att inkomsttaket skulle höjas till 400 000 kr (Rättvisans pris, SOU 2014:86). Av utredningen, som färdigställdes i december 2014, framgår att rättshjälpen då, enligt statistik, kunde tas i anspråk av ca 43 procent av befolkningen och att en ökning av inkomstgränsen till 400 000 kr skulle medföra att ca 80 procent av befolkningen istället kunde beviljas rättshjälp. I utredningen påpekas också att när 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft, så förutsattes att inkomstgränsen skulle ses över med jämna mellanrum med ca tre års intervall.

Någon översyn av inkomstgränsen har, som framgått ovan, inte skett på tjugotvå år. Konsekvenserna blir att allt fler fysiska personer inte har råd att betala ett ombud. Det är värt att påminna sig om att tvisterna inte heller alltid är självförvållade utan man ofrivilligt kan bli stämd i domstol och behöva ett ombud. Exempelvis i ett mål om vårdnad om barn om man vill göra gällande vad som är till barnets bästa. Att själv föra talan i domstol är möjligt i Sverige, vi har inget ombudstvång, men juridiken kan vara svår och även processreglerna är svårtillgängliga. Det är inte rimligt att en person som inte är jurist ska klara av det, särskilt inte när man själv är personligt engagerad i målet.

Eftersom inkomsterna i samhället ständigt ökar medan gränsen för rättshjälpen är densamma så kan allt färre ta rättshjälpen i anspråk för varje år som går. Systemet blir bara mer och mer restriktivt. Ur ett besparingsperspektiv är det säkert bra, men det är faktiskt helt orimligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det drabbar alltför många och allt fler av de medborgare som har rätt att vara likställda inför lagen; lika likställda som de som har råd eller de som har inkomster under 260 000 kr per år.

Mia Edwall Insulander