”Såg vi det inte komma?”

Tänk dig att du får veta att din 17-åriga sons studiebidrag har dragits in eftersom CSN har fått kännedom om att han har skolkat. När du kontaktar myndigheten får du veta att de genom hemliga tvångsmedel har fått tillgång till information som visar att din son inte längre är berättigad till bidrag men att de inte närmare kan redogöra för hur de har fått del av underlaget som styrker att han har skolkat.

Eller tänk dig att du har berättat för din nära vän i ett förtroligt samtal att du har fått en extra fin gåva av din arbetsgivare på din jämna födelsedag och att Skatteverket en tid senare hör av sig till dig för att efterhöra om det har skett någon förmånsbeskattning på gåvan.

Exemplen är fiktiva men tänkta att konkretisera vad konsekvenserna skulle kunna bli på ett individuellt plan av den nya lagstiftning om hemliga tvångsmedel som föreslås träda i kraft den 1 oktober 2023. Regeringen lämnade så sent som igår den 1 juni 2023 (prop. 2022/23:126) förslag på den nya lagstiftningen. Är det rimligt att inte kunna försvara sig mot påståenden om att din son har skolkat trots att han säger att det inte har skett? Vad kan det få för konsekvenser om polisen kan rapportera överskottsinformation till andra myndigheter utan din vetskap?

De nya lagreglerna om hemliga tvångsmedel innebär långtgående inskränkningar av det skydd och rättigheter som vi medborgare har genom bl.a. regeringsformen och Europakonventionen, och innebär ett paradigmskifte i synen på rätten till privatliv och integritet.

Inte bara på ett personligt plan kan de nya föreslagna hemliga tvångsmedlen få en betydelse utan också på samhällsnivå. Jag tycker att det är angeläget att vi har en debatt och diskussion kring frågorna för att öka kunskapen om de stora förändringar som troligtvis snart träder i kraft.

Jag har en långtgående förståelse för att vårt samhälle behöver effektiva metoder för att beivra brott och att de brottsbekämpande myndigheternas verktyg kan medföra inskränkningar av enskildas privatliv. Särskilt i rådande situation där de dödliga skjutningarna i kriminella grupperingar har ökat är det nödvändigt med effektiva åtgärder.

Men vi måste också kunna diskutera om de nya verktygen faktiskt är effektiva och nödvändiga och om de är proportionerliga i relation till de negativa konsekvenser de får för medborgares mänskliga fri- och rättigheter. Det kan vara värt att påminna om att lagar ska ha en generell utformning vilket innebär att de kommer att tillämpas inte bara mot de gängkriminella nätverk som vi vill bekämpa utan också mot andra. Detta var bl.a. något som vi ville åskådliggöra i vårt rättegångsspel i Almedalen förra året då en man och hans hustru blev åtalade för vapenbrott efter att man hittat ett vapen i en golvbrunn i makarnas badrum. Var det rimligt att båda skulle dömas till fängelsestraff för grovt/eller inte grovt vapenbrott?[1]

Vem har idag t.ex. en helhetssyn på alla straffskärpningar som införs och hur nya lagstiftningar påverkar varandra? Lagrådet har varnat för att graden av straffrättslig repression idag växer fram genom successiva och i vissa fall återkommande straffhöjningar avseende enskilda brott och att det finns anledning att ifrågasätta om vårt straffsystem fortfarande bygger på en genomtänkt syn och om straffen för olika brott verkligen står i rätt proportion till varandra.

De förslag på nya hemliga tvångsmedel som föreslås att träda i kraft den 1 oktober 2023 är bl.a.

• att hemliga tvångsmedel ska kunna användas vid fler typer av brott

• att hemlig rumsavlyssning och hemlig kameraövervakning kan få knytas till en misstänkt person i stället för en viss plats

• att överskottsinformation som har kommit fram vid hemliga tvångsmedel ska få användas vid andra ändamål än brottsbekämpande

• att hemliga tvångsmedel ska kunna användas preventivt för att förhindra allvarlig brottslighet utan att det finns särskild brottsmisstanke.

Det är onekligen en stor förändring att polisen får en så utvidgad möjlighet till hemlig övervakning genom att det ska kunna användas både vid fler typer av brott, mot personer istället för platser, mot icke-brottsmisstänkta personer och att överskottsinformation ska kunna användas inte bara vid brottsbekämpning utan också vid andra ändamål. Och denna förändring sker innan vi ens har utvärderat den tidsbegränsade lagen om hemlig dataavläsning som trädde i kraft den 1 april 2020. Vi vet alltså inte ännu hur den hemliga dataavläsningen används, om den är effektiv som brottsbekämpning eller eventuell felanvändning eller missbruk.[2]

Vad gäller frågan om överskottsinformation finns det enligt Advokatsamfundet en risk att överskottsinformationen används för andra ändamål än vad som var tänkt, något som jag vill illustrera i mina inledande exempel. Om överskottsinformation från hemliga tvångsmedel kan användas för andra ändamål än brottsbekämpande ökar risken att rapportering sker mellan myndigheter och att informationen används t.ex. i fiskalt syfte för Skatteverket eller för att ta ställning till medborgarnas möjligheter att få bidrag (förutsatt att sekretess- eller annan lagstiftning inte förhindrar det). Risken att man inte kan försvara sig mot den informationen som framkommit vid övervakning med andra syften är överhängande. Det kan också strida mot grundläggande rättssäkerhetsprinciper att något får negativa konsekvenser för en enskild i ett ärende när det har utretts i ett helt annat ärende beträffande misstankar mot andra personer.

JO pekade i sitt remissvar bl.a. på att ”Utan en rättssäker reglering för användningen av överskottsinformation kan tvångsmedelsanvändning för utredning av ett begånget brott i praktiken övergå till underrättelseinhämtning”. Lagrådet menade också i sitt yttrande att det borde vara domstol, och inte åklagare, som beslutar om användningen av överskottsinformation, detta eftersom åklagaren inte har samma naturliga roll som beslutsfattare när det gäller andra ändamål än brottsbekämpande. Lagrådets rättssäkerhetssynpunkt har man emellertid valt att inte beakta i prop. 2022/23:126.

Det finns en risk att ny lagstiftning, särskilt beträffande hemliga tvångsmedel, skulle kunna utnyttjas av en annan mer auktoritär regim och att vi då kan befinna oss i ett totalitärt samhälle utan att vi förstod att det kunde hända. Vi lever inte idag i ett totalitärt samhälle men de nya verktyg vi lagstiftar om i syfte att bekämpa den gängkriminella brottsligheten måste tåla att lämnas över till vår värsta fiende. Gör de det?

Avvägningen mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan vara olika vid skilda tidpunkter. Men det finns gränser för hur långt vi kan gå vid inskränkningar av våra mänskliga rättigheter. Som exempel kan också nämnas EU-kommissionens förslag om en ny förordning för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Syftet att bekämpa sexuella övergrepp mot barn är mycket angeläget men ”frågan är inte om sexuella övergrepp mot barn ska bekämpas, utan med vilka metoder och till vilket pris; massövervakning av EUs medborgare med en omfattning som saknar motstycke?”.

Det kan låta teoretiskt, det kan låta abstrakt och t.o.m. kanske provocerande att det måste finnas gränser för de maktmedel som staten har för att övervaka sina medborgare men det vore oklokt av oss att glömma bort det perspektivet. I ambitionen att bekämpa vissa brott kanske vi lagstiftar om nya tvångsmedel som varken är effektiva eller nödvändiga eller som i värsta fall missbrukas eller får negativa konsekvenser för vår demokrati. Det finns all anledning att vara mycket uppmärksam på den kommande utvecklingen och ha en öppen och fri diskussion ur olika perspektiv. Så att vi i vart fall inte ska behöva säga ” Vi såg det inte komma”.

Mia Edwall Insulander

[1] Straffen för vapenbrott har höjts i en mycket snabb takt där straffet t.ex. för synnerligen grovt vapenbrott har höjts år 2014, 2018, 2020 och nu nytt förslag år 2024.

[2] En särskild utredare har emellertid nyligen fått i uppdrag att utvärdera lagen vilket ska redovisas senast den 1 december 2023 ( dvs. efter föreslagna lagändringar 1 oktober).