En känd svensk författare skrev i början på mars ett inlägg på Facebook. Inlägget tycks ha varit uppskattat, för det delades av minst 2 500 personer innan det togs bort. Författaren var upprörd över hur den försvarsadvokat som företräder en man som är misstänkt för sju fall av mordförsök i Vetlanda, hade agerat vid häktningsförhandlingen. Författaren skriver i sitt inlägg att det inte hjälper klienten att hans advokat bestrider häktningen och vidare:

”Om en försvarsadvokat bestrider skälen till häktningen för en möjlig massmördare i Sverige, så bör ingen individ som anser sig vara klok, anständig och rättskaffens vara tyst.

Försvarsadvokatens ord och handling är att betrakta som att han eller hon inte anser att försök till mord bör leda till häktning av en gärningsperson. Det är i mitt huvud lika allvarligt som själva dådet och det möjliga mordet.”

Det är en inte helt ovanlig missuppfattning att försvarsadvokater försvarar själva brotten deras klienter är misstänkta för och sympatiserar med deras gärningar. Låt mig därför vara så tydlig som möjligt. En försvarsadvokat försvarar inte brott utan är en garanti för att klienten behandlas korrekt och i enlighet med lag i det brottmål där klienten är misstänkt. Även en ”möjlig massmördare” har rätt till ett ombud under rättegången, annars finns det ingen garanti för en rättssäker rättegång. Om den som är misstänkt för ett allvarligt brott inte får framföra sin åsikt eller syn på saken är det omöjligt för domstolen att landa i ett beslut som är välgrundat. Och den som är misstänkt och har hela statens maktapparat mot sig behöver en talesperson för att klara av sitt försvar, det varken orkar eller har man själv som misstänkt tillräcklig kompetens för. I en rättssäker demokrati vill vi inte att oskyldiga människor ska sitta i fängelse därför att vi inte har lyssnat på dem. Det gäller de som är misstänkta för de allvarligaste brotten också.

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Advokaten ska som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen. Detta måste självfallet göras inom ramen för gällande rätt och god advokatsed.

Att en försvarsadvokat bestrider en häktning och framför att klienten vill försättas på fri fot innebär att advokaten utifrån klientens instruktioner och i enlighet med vad som bedöms vara i klientens bästa intresse utifrån rättsliga utgångspunkter framhåller de skäl som talar mot häktning. Det handlar alltså om att advokaten presenterar den misstänktes bild och synpunkter på de misstankar som riktas mot den misstänkte utifrån rättsliga utgångspunkter. Detta är nödvändigt för att domstolen ska kunna fatta ett välgrundat beslut om frihetsberövande.

Som advokat för många år sedan företrädde jag en person som mådde psykiskt dåligt och där läkaren hade ansökt om tvångsvård. När jag frågade min klient hur hen såg på att få vård på en sluten avdelning så fick jag ett glatt svar: ”jag vill inte vara inlåst men det spelar ju ändå ingen roll eftersom jag är död.” För mig personligen var det uppenbart att min klient hade ett behov av psykiatrisk sluten vård men hen såg inte poängen med att vara inlåst. Mitt uppdrag som advokat var att företräda klientens intressen och subjektiva uppfattning. Därför angav jag att vården inte kunde medges av min klient (eftersom hen inte ville vara inlåst), men också att klientens uppfattning var att hen var död. Domstolen hade all anledning att förstå att det jag sa inte var sant, objektivt sett, men de förstod klientens inställning och perspektiv. Utifrån det och efter att ha hört båda parter, hade de tillräckliga förutsättningar att ta ställning till om vården skulle beviljas eller inte. Min uppgift som advokat var inte att bestämma om vård skulle ske, utan att framföra klientens synpunkter i ett rättsligt perspektiv.

Rättens aktörer har alltså skilda uppgifter och var och en måste uppfylla dem fullt ut för att det ska bli en balans i processen och en så rättssäker utgång som möjligt. För många är det här självklart, men uppenbarligen inte för alla. Man kan kanske jämföra med läkare som också uppfyller sina yrkesplikter enligt läkaretiken där varje person har rätt att behandlas på ett människovärdigt sätt. En kirurg vägrar inte att operera en person bara för att hen är misstänkt eller t.o.m. kanske dömd för ett brott.

Författaren uttrycker i sitt inlägg tanken att advokaten, genom att upprepa klientens önskan om att bli släppt på fri fot, inte hjälper brottslingen utan snarare stjälper. Detta visar då återigen på missuppfattningen att advokaten ska vara lojal med statens (åklagarens) krav på lagföring. Däri ligger inte advokatens uppdrag. Advokatens uppdrag är att vara lojal gentemot sin klient och tillvarata klientens intressen.

Författaren skriver i sitt inlägg på Facebook att hen är den förste att försvara de laglydiga och skötsamma, men det är ju inte de som behöver försvaras utan det är de som är ifrågasatta och misstänkta som behöver någon på deras sida, för att processen ska bli balanserad och rättssäker. Så fungerar det i alla demokratiska rättsstater och så måste det fungera även i vårt land, vilket tål att påminnas om.

För att citera författaren själv ur en av hens romaner

”Jag har inte ordet. Därför måste jag ge det till någon annan, …”. Det är väldigt vackert skrivet och helt sant även om det är taget ur en roman.

Mia Edwall Insulander