Häktningstider och humanitet — Mia Edwall Insulander

Det kom ett anonymt brev till Advokatsamfundet nyligen där det stod ”Tack för att ni bryr er om humanismen!”. Jag vet inte vem som skrivit brevet eller varför men det sätter fingret på något viktigt i dessa tider och jag fick brevet samtidigt som media rapporterade om att ”Allt fler häktas” (Sydsvenskan: Allt fler häktas – långa häktningar ökar mest). Det är inte första gången media rapporterar om ökade antal häktningar, det har varit en följetong i pressen.

År 2020 var 10 498 personer häktade i Sverige, varav 72 % hade någon form av restriktioner (Åklagarmyndighetens årsredovisning 2020). Häktningstiderna och den omfattande restriktionsanvändningen har ökat under flera år i Sverige och som mest ökade, förra året, den andel som sitter allra längst i häkte. Sedan 2018 har de som sitter i häkte ökat från 9 623 till 10 498 och restriktionsanvändningen ökade från 6 259 till 7 578.

Detta är en mycket oroande utveckling av flera anledningar. För det första ska man komma ihåg att häktade personer endast är misstänkta för brott och att det ännu inte finns en lagakraftvunnen dom som slår fast att personen har gjort sig skyldig till brott. Den psykiska hälsan påverkas negativt av att vara häktad. Av en rapport från 2007 (Kriminalvårdens rapport Psykisk hälsa hos häktade [2007:1]) framgår bl.a. att var fjärde häktad med restriktioner och var femte häktad utan restriktioner visar tecken på psykisk ohälsa samt att självmordsfrekvensen på häkten är hög. Vid ett ökat antal häktade finns också risker för platsbrist och att de intagna inte får skäliga livsvillkor under häktningstiden. Det finns också säkerhetsrisker förknippat med ett ökat antal häktade, både för personal och intagna.

Sverige har under en lång rad år fått skarp kritik från såväl FN:s som Europarådets antitortyrkommittéer (CAT respektive CPT) när det gäller bl.a. häktningstider och restriktioner, men även rörande frågan om rätten till försvarare under förundersökning och den frihetsberövades behov av kontakt med medmänniskor och andra rättigheter under häktningstiden. Sverige har också fått särskild kritik för isolering av unga.

I en rapport från JO 2020 (Tema isolering av intagna i häkte. Rapport från Opcat-enheten 2020) konstaterar chefs-JO Elisabeth Rynning att ”den omfattande internationella kritik som riktats mot Sverige inte tycks ha haft någon nämnvärd inverkan på graden av isolering av häktade. Kriminalvårdens mätningar av isoleringsbrytande åtgärder från 2018 visar att 83 procent av de häktade med restriktioner var att betrakta som isolerade. Med tanke på vilka risker även en kortvarig isolering kan innebära för den häktade är detta mycket allvarligt. Än mer anmärkningsvärt är det att Kriminalvårdens mätningar visar att 33 procent av de häktade som inte var meddelade restriktioner eller beslut om avskildhetsplacering, var isolerade”. Detta är enligt min mening mycket uppseendeväckande! Det handlar alltså om en tredjedel av de häktade som har laglig rätt att inte vara isolerade som ändå, felaktigt, blir det.

Samtidigt som situationen för häktade i Sverige inte förbättras trots omfattande kritik, har justitieutskottet i december 2020 föreslagit obegränsade häktningstider för vuxna trots att de några månader tidigare föreslog en tidsgräns på nio månader. Istället för att anpassa sig till kritiken tog justitieutskottet således ett steg i motsatt riktning. Varför, kan man fråga sig? Alla EU-länder utom fyra, däribland Sverige, har en maxgräns för häktningstider med restriktioner.

Se Advokatsamfundets remissvar Tidsgräns för häktning av barn och Förlängning av föreslagna tidsgränser för häktning.

Advokatsamfundet har sedan länge förespråkat en i lag stadgad tidsbegränsning av häktningstiderna (6 månader för vuxna och 3 månader för barn). När det gäller frågan om långa häktningstider verkar man emellertid ha tappat bort resonemangen om den grundläggande principen om proportionalitet (frihetsberövandets proportionalitet i förhållande till det lidande som det innebär för den som misstänks för ett brott). Proportionalitetsprincipen behöver dessutom få större betydelse desto längre tid som häktningen består, dvs. ju längre tid ett frihetsberövande har varat, desto starkare skäl måste finnas för eventuellt fortsatt frihetsberövande.

Det är också mycket bekymmersamt att problemet med att driva förundersökningar medför ökade häktningstider. En förundersökning ska alltid bedrivas skyndsamt och effektivt. Advokatsamfundet har under många år påtalat det återkommande problemet med långa svarstider från Nationellt forensiskt centrum (NFC). Någon tydlig förbättring har inte skett och konsekvensen blir att häktningstiderna för de misstänkta ökar för att NFC inte kan bedriva sitt arbete tillräckligt effektivt.

Jag är förvånad över att den inhumanitet som råder i Sverige idag beträffande häktade inte får större uppmärksamhet. Kanske har den kriminalpolitiska debatten blivit alltför likriktad där majoriteten av de politiska partierna inte vågar föreslå förkortade häktningstider? Då ska vi komma ihåg att det är människor det handlar om, människor som ännu inte är dömda för brott. Att häktestiderna kan förkortas genom effektivare brottsutredningar (vilket kräver resurser) skulle varken vara negativt för de häktade, eventuella brottsoffer, vittnen eller förtroendet för rättsväsendet. Tvärtom skulle snabbare och mer effektiva brottsutredningar gynna alla inblandade. Att det inte prioriteras är svårbegripligt.

Jag har ingen möjlighet att svara den anonyma brevskrivare som tog sig tid att skriva till oss om humanism, men jag tackar för brevet som sätter fokus på den viktiga frågan om människors värde.