Den snabba lagstiftningstakten

Den 15 februari 2024 yttrade sig Lagrådet över förslaget om s.k. säkerhetszoner, också kallade visitationszoner (Säkerhetszoner – ökade möjligheter för polisen att visitera för att förebygga brott Ds 2023:31).

Förslaget innebär att polisen ska få möjlighet att besluta om säkerhetszoner inom ett visst område om det med hänsyn till en konflikt mellan grupper finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet som innefattar skjutning eller sprängning i området, och åtgärden är av synnerlig vikt för att förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet. Inom zonen ges polisen utökade befogenheter att kroppsvisitera personer och genomsöka transportmedel för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Polisen ges således utökade befogenheter till ingrepp i enskildas personliga integritet.

Förslaget har blivit skarpt kritiserat av flera remissinstanser. JK har avstyrkt förslaget bl.a. mot bakgrund av att ”regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar, som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta”. JK skriver vidare att det är högst tveksamt om förslaget är förenligt med det skydd mot godtyckliga ingripanden som uppställs i regeringsformen och Europakonventionen. Riksdagens ombudsmän, JO, har också avstyrkt förslaget. JO anger att utredaren inte visat behovet och nyttan med förslaget och inte heller att det är proportionerligt. Förslaget utgör enligt JO en inte godtagbar begränsning av det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan (se 2 kap. 6, 20 och 21 §§ regeringsformen).

Även Advokatsamfundet har avstyrkt förslaget och pekat på att ett system med visitationszoner varken kan anses behövligt eller nödvändigt. Beslutanderätten att införa en säkerhetszon borde inte tillkomma polismyndigheten utan istället åklagare, och ett beslut borde inte börja gälla omedelbart utan som tidigast 12 timmar efter offentliggörande.

En gemensam synpunkt från flera remissinstanser är dessutom att beredningskravet inte är uppfyllt – den korta remisstiden gör att det varit svårt att analysera förslaget på det sätt som krävs för en tillfredsställande beredning (jfr t.ex. JK:s skrivning).

Lagrådet skriver i sitt yttrande att den tid som har erbjudits remissinstanserna har varit alltför kort. Remisstiden var fem veckor som löpte över jul och nyår, och man ifrågasätter om tiden har varit tillräcklig för att tillgodose beredningskravet med särskilt avseende på att det är fråga om ett lagärende av komplex natur. Enligt konstitutionsutskottet bör huvudregeln vara att remisstiden inte sätts kortare än tre månader och enligt Lagrådet är det särskilt viktigt att beredningskravet följs när det gäller ärenden som rör grundläggande fri- och rättigheter.

Varför väljer man då att förkorta remisstiden från de gängse tre månaderna till fem veckor? Och vad kan det få för konsekvenser med förkortad beredning av ett så komplext lagstiftningsärende? Är det förenligt med beredningskravet i RF 7:2?[1]

Advokatsamfundet har i sitt rättsstatliga program särskilt pekat på vikten av att ny lagstiftning alltid föregås av en kvalificerad och från regeringen oberoende utredning. Ny lagstiftning bör endast i undantagsfall presenteras i departementspromemorior, vilket gjorts i detta fall, och det grundlagsstadgade beredningskravet måste efterlevas och remissinstanserna alltid ges rimlig tid för att avge yttrande.

Detta är också något som Advokatsamfundet har lyft fram i flera remissvar, t.ex. i svaret på lagrådsremissen i april 2020 om ett tillfälligt bemyndigande i smittskyddslagen med anledning av covid-19 då remisstiden bara var 24 timmar på en helgdag.[2] I Advokatsamfundets remissvar beträffande omständigheter som särskilt ska beaktas som skäl för att döma till livstids fängelse för mord ifrågasatte Advokatsamfundet också om ändringar av central straffrättslig lagstiftning bör ske på ett underlag som utformats av ett utskottskansli.

I ärendet rörande säkerhetszoner har man alltså både lämnat förslagen genom en särskild departementspromemoria och förkortat remisstiden. Tidsperioden mellan att förslaget presenterades den 14 december 2023 och lagens planerade ikraftträdande i mars 2024 är enbart några månader.

Att de föreslagna lagändringarna skulle vara så angelägna att man inte tillräckligt upprätthåller det gängse beredningskravet, ställer jag mig frågande till. I det sammanhanget kan man konstatera att polisen redan har brottsförebyggande befogenheter att använda i situationer när det finns en påtaglig risk för allvarlig brottslighet av visst slag. JO skriver i sitt remissvar att man i promemorian saknar övertygande argumentation om varför de nuvarande bestämmelserna inte räcker. Ett påskyndande av införande av säkerhetszoner innebär också en risk att berörda myndigheter inte hinner fullt ut förbereda sig för det nya systemet och dess tillämpning.

Varför ärendet anses så brådskande att det varit nödvändigt att frångå ett tidsmässigt ordinärt remissförfarande bör regeringen själv förklara. Det har också Lagrådet efterfrågat i sitt yttrande.

Den mest uppenbara negativa konsekvensen av en så kort beredningstid är att det införs en lagstiftning innan man tillräckligt har beaktat eller ens hunnit få in synpunkter på lagstiftningens negativa verkningar. Ifråga om säkerhetszoner handlar det bl.a. om intrång i enskildas personliga integritet, där personer som helt saknar koppling till kriminalitet – även barn – kan bli föremål för tvångsåtgärder. Även om polisen generellt utövar sitt arbete professionellt finns risk för att deras nya befogenheter kan komma att användas på sätt som upplevs som diskriminerande. Det är många av remissinstanserna överens om. I förlängningen kan det få negativa konsekvenser inte bara ur ett individuellt perspektiv, utan också ur ett samhällsperspektiv. Det saknas också i nuvarande förslag en tillräcklig kontrollmekanism eftersom beslutet om en säkerhetszon antagligen redan har upphört att gälla när domstolen får möjlighet att pröva ett eventuellt överklagande.

Om regeringen ändå väljer att gå vidare med förslaget om säkerhetszoner bör regleringen enligt min mening i vart fall vara tidsbegränsad. Detta för att möjliggöra en utvärdering.

Frågan om kortare tider från förslag till ny lagstiftning uppkommer tyvärr allt oftare. Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att ”om den av regeringen uppställda tidplanen vidhålls ger regeringen sig själv en så kort tid för begrundan av Lagrådets yttrande att granskningen framstår som endast en formalitet”. Det är en mycket oroande utveckling. Lagrådets roll bör stärkas och deras synpunkter beaktas. Det får aldrig finnas risk för att de bara ses som en teknikalitet.

 Mia Edwall Insulander

[1] En anmälan har inkommit till konstitutionsutskottet med en begäran om granskning.

[2] Visserligen fanns en förståelse för att förslaget snabbehandlades mot bakgrund av smittspridningen men en så pass kort remisstid som 24 timmar var inte godtagbar.