Varför behövs ett debattinlägg om hemliga tvångsmedel?

Strax före jul kom regeringens redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under  år 2020 (Skr. 2021/22:79). Den passerade relativt obemärkt vilket föranledde mig att skriva en debattartikel som Dagens Nyheter publicerat. Den främsta anledningen till debattartikeln är att det, enligt min mening, saknas en debatt och diskussion kring rättssäkerhetsaspekterna vid införandet av nya förslag om hemliga tvångsmedel.

Regeringens skrivelse visar en omfattande ökning av i stort sett all användning av hemliga tvångsmedel. Extra intressant är det som rörhemlig dataavläsning eftersom det är första gången som användningen redovisas. Bedömningen som låg till grund för lagstiftningen om hemlig dataavläsning var att den skulle användas i motsvarande omfattning som hemlig rumsavlyssning, drygt 50 tillfällen per år. Under månaderna april-december 2020 har emellertid 306 tillstånd till hemlig dataavläsning meddelats samt 130 i SÄPOS verksamhet! Lagen om hemlig dataavläsning gäller i fem år från den 1 april 2020 varefter den ska utvärderas. Trots det föreslår man nu flera nya lagar om hemliga tvångsmedel. I utredningen om preventiva hemliga tvångsmedel  (dir.2021:102) föreslår man t.o.m. hemliga tvångsmedel mot människor som inte är misstänkta för brott. men som ingår i kriminella nätverk. Och detta trots att det inte finns en legal definition av vad det innebär att ingå i kriminella nätverk. Utredningen skulle initialt pågå till februari 2023 men regeringen har valt att korta tiden till oktober 2022 utan närmare motivering. Varför?

Mitt syfte med debattartikeln är att peka på de stora risker som finns med införandet av ny lagstiftning om hemliga tvångsmedel. Frågan är också om det är någon som har ett övergripande helhetsgrepp över hur vårt samhälle och medborgare påverkas av den lagstiftning som redan finns och den nya som föreslås?

Jag tror att de flesta ändå är överens om att de inskränkningar som hemliga tvångsmedel innebär för grundläggande fri- och rättigheter är värda att ta på största allvar. De hemliga tvångsmedlen ska vara proportionerliga. Det innebär att de endast får användas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär. Hur ska man kunna bedöma detta i dagsläget på ett fullgott sätt utan att man ännu utvärderat den hemliga dataavläsningen? Och vad drar man för slutsatser av den tillsyn som säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN) utövar? Konstateras kan bl.a. att SIN i vissa fall har funnit synnerligen allvarliga brister i myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel. Nu senast i december publicerade  SIN också en intressant granskning som visar att ansökningarna om och tillstånden till hemlig dataavläsning i flera fall innefattat anmärkningsvärt långa tidsperioder. (du hittar granskningen här).

I debattartikeln föreslår jag tre åtgärder som skulle bidra till en mer rättssäker hantering av hemliga tvångsmedel. Förslaget om ett integritetsskyddsråd handlar om att en myndighet skulle ha ett helhetsgrepp och översyn över all lagstiftning som påverkar den personliga integriteten. Jag tror att det behövs. Ett sådant expertråd skulle kunna vara utformat ungefär som regelrådet som är ett särskilt beslutsorgan under tillväxtverket. Regelrådet består av fem kunniga ledamöter som har till uppgift att granska kvaliteten på konsekvensutredningar till författningsförslag som kan få effekter av betydelse för företag. Ett liknande råd skulle vara behövligt när det gäller lagförslag som gäller inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter samt intrång i den personliga integriteten.

Är det någon gång som vi ska ta dessa frågor på allvar och nogsamt utreda konsekvenserna av nya lagförslag om hemliga tvångsmedel så är det nu. Varför springer så många åt samma håll utan att problematisera frågan om de mänskliga fri- och rättigheterna?