Hur många inser att den svenska demokratin står och faller med ett oberoende rättsväsen, det man kallar en rättsstat?

Den frågan ställer sig Stiftelsen Rättsfonden i en rapport om vad svenska gymnasister vet om rättsstatens roll i en demokrati.

Resultatet av gymnasisternas svar på frågor om hur en demokrati styrs är nedslående. Som exempel svarar 68 procent att om regeringen är missnöjd med en dom så kan regeringen eller riksdagen ändra domslutet eller besluta att rättegången ska tas om. Det visar på en mycket bristande grundläggande förståelse för vikten av maktdelning, och ett domstolsskydd av oberoende och opartiska domstolar.

Demokratin är på tillbakagång i världen, även i Europa. Av 2022 års rapporter om demokrati som sammanställs av Varieties of Democracy (V-Dem) kan man utläsa att 33 av världens länder det senaste året har genomgått betydande autokratisering, dvs. en demokratisk tillbakagång. Demokratier bryts ned och det sker i stor utsträckning av valda ledare som raserar de demokratiska institutionerna: medier, civilsamhälle, oberoende organisationer och rättsväsendet.

I Sverige får vi inte vara naiva kring att samma utveckling kan ske. Den senaste tiden visar på flera oroande exempel som riskerar att försvaga vår demokrati:

Att ifrågasätta stöd till civila organisationer som värnar mänskliga rättigheter och hota om minskade bidrag när de granskar makten.
Ifrågasättande av advokaters oberoende och tillsyn. Att kalla ett oberoende advokatsamfund till justitieutskottet visar på en bristande förståelse och respekt för grundläggande rättssäkerhetsgarantier.
Ifrågasättande av public service. Fria och oberoende medier är en förutsättning för vår liberala demokrati varför vi måste vara vaksamma på hot om reformering och inskränkningar av public service.

Att försvaga den liberala demokratin börjar ofta genom att man angriper de oberoende domstolarna som upprätthåller rättsstaten och de fria medierna som kan kritisera och ifrågasätta. Att ifrågasätta ett oberoende advokatsamfund vars advokater biträder enskilda medborgare när deras fri- och rättigheter ifrågasätts är också en del av detta. Denna utveckling har vi redan sett i Polen och Ungern, vilket man kan läsa mer om i vår rättsstatsskrift som gavs ut tidigare i år.

Det är angeläget att vi inte tar vår egen demokratiska rättsstat för given. Det pågående arbetet i 2020 års grundlagskommitté är en viktig del i att utreda hur den kan bli bättre, men – uppenbarligen behöver vi också öka kunskapen. Vad innebär en demokratisk rättsstat och vad det kan få för konsekvenser om vi inte kan lita på att våra domstolar är helt oberoende och genomför rättvisa rättegångar? Av Rättsfondens enkät kan man dra slutsatsen att ”rättsstat” inte betyder något konkret för de allra flesta nittonåringar/förstagångsväljare. Inte heller det som begreppet står för (balans mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten) tycks ingå i deras idé om demokrati.[1]

Stiftelsen Rättsfondens rapport pekar på att det finns betydande brister i skolans läroböcker vad gäller kunskap om vår demokrati och rättsstat. Ingen av de läroböcker som granskats ger t.ex. exempel på rättsväsendets ingripande till försvar av enskildas rättigheter mot regeringen eller mot lagstiftaren. Domstolarnas oberoende förblir en abstraktion.[2]

Vi måste öka kunskapen och medvetenheten om vikten av ett oberoende rättsväsende. Oberoende advokater och ett oberoende advokatsamfund är också en avgörande beståndsdel för den demokratiska rättsstaten, vilket vi påminner om i vårt rättsstatliga program.

Kunskapen behöver öka inte bara hos de unga gymnasisterna, utan även bland övrig allmänhet. Här har vi advokater en viktig roll att fylla. Att förklara vad vi gör, varför det är så viktigt med oberoende domstolar och att ha rätt till ett oberoende och lojalt ombud samt hur samhället påverkas om medborgarnas rättigheter begränsas.

2022 har varit ett prövningens år på många sätt. År 2023 behöver vi stå upp för de viktiga värden som konstituerar en rättsstatlig demokrati.

Gott nytt år!

Mia Edwall Insulander

[1] Stiftelsen Rättsfondens skriftserie nr 44, s. 20.

[2] Stiftelsen Rättsfondens skriftserie nr 44, s. 33 ff.