I en debattartikel på Dagens Juridik den 19 oktober kritiserar kammaråklagaren vid Ekobrottsmyndigheten Daniel Larson ett beslut från disciplinnämnden och föreslår att man ska lägga tillsynen av advokatverksamheten utanför Advokatsamfundet. Enligt debattören, som också var en av anmälarna, borde advokaten ha uteslutits istället för att erhållit en varning med högsta straffavgift. Jag har bemött debattartikeln på Dagens Juridik, se debattartikeln samt mitt svar, men vill här utveckla det hela lite närmare.

Argumenten och förslaget har framförts förut. Denna gång har debattören, som anmälare, en egen uppfattning i sakfrågan men icke desto mindre är hans slutsatser och förslag mycket drastiska.

Låt mig därför först konstatera att det inte är en god idé att förstatliga delar av Advokatsamfundets verksamhet eftersom det inte är förenligt med advokatens i lag stadgade oberoende roll, central för vår rättsstat. Den självreglering som Advokatsamfundet har, på samma sätt som den journalistiska pressen, har sin huvudsakliga bakgrund i behovet att stå fria från staten. Det är oerhört väsentligt. Advokater har en särskild plikt att värna rättsstaten och bevaka rättssäkerhets- och integritetsintressen. För att kunna utföra den plikten är det helt nödvändigt att advokater fortsatt tillförsäkras ett oberoende i sin yrkesutövning.

I brottmål företräder åklagaren staten mot enskilda individer, oskyldiga som skyldiga, som är misstänkta för brott. För att det ska finnas en balans i processen, att rättegången ska ske rättvist och att det ska finnas en möjlighet för en misstänkt person att på ett rimligt sätt försvara sig mot statens påståenden har man (i de flesta mål) rätt till en offentlig försvarare. Den advokat som utses till offentlig försvarare är ofta den enda person som den misstänkte får prata med och som för hens talan. I arbetet som försvarare är det naturligtvis av största vikt att man följer de lagar och etiska regler som finns. Men om det finns anledning att ifrågasätta en advokats agerande ska advokaten, i sin ombudsroll för klienten, inte behöva riskera att granskas av staten, dvs. den part som är advokatens motpart vid brottmålsrättegångar. Om granskningen skulle ske av en myndighet riskeras advokatens oberoende, vilket är helt nödvändigt för att kunna tillvarata klientens intressen till hundra procent.

Om vi kan konstatera att det är nödvändigt att tillsynen av advokater fortsatt sker utan att oberoendet riskeras så måste det dock förstås fortfarande ske med insyn och kontroll. Då uppstår frågan om så inte sker idag?

Disciplinnämnden består av 11 ledamöter varav 8 är advokater och 3 är offentliga representanter som utses av regeringen. Att advokater är delaktiga och prövar eventuella brott mot etiken är naturligt mot bakgrund av att de kan det etiska regelverket och advokatens yrke väl. De offentliga representanternas roll är bl.a. att motverka att man inte med tillräcklig kraft ingriper mot advokater som har åsidosatt sina plikter. Syftet med de offentliga representanterna är också att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten genom den insyn det allmänna därigenom har. Av intresse i detta sammanhang kan vara att läsa Lotty Nordlings artikel, där hon beskriver sina 12 år som offentlig representant i disciplinnämnden under vilka hon inte ”i något fall har erfarit att det funnits ens en tillstymmelse till obehöriga hänsynstaganden”.

Tillsynen av disciplinnämndens beslut består också i att Justitiekanslern (JK) kan överklaga/påkalla prövning av disciplinnämndens beslut. Alla beslut skickas till JK för granskning, både de som fattas i plenum och de som fattas av prövningsavdelningarna. På så sätt granskas disciplinnämndens verksamhet av en myndighet och skapar en legitimitet.

Det kan noteras att senast som JK valde att överklaga ett av disciplinnämndens beslut till Högsta domstolen var 2012 (NJA 2014 s. 23 ) vilket, med det förtroende JK har, säger en del om kvalitén på disciplinnämndens bedömningar och beslut. Att JK nyligen valt att överklaga ett beslut visar att systemet fungerar. Högsta domstolen har möjlighet att ändra disciplinnämndens beslut och skapar då en praxis för disciplinnämnden.

Att påstå, som debattören gör, att ett uttalande i media från disciplinnämndens ordförande synliggör en del av problematiken med intern yrkestillsyn är att dra alldeles för långtgående slutsatser mot bakgrund av vad jag ovan beskrivit. Självklart kan disciplinnämnden inte, med tre offentliga representanter samt JKs granskning av samtliga beslut, utöva en verksamhet som ”präglas av intern jargong istället för saklighet”.

Vad gäller frågan om straffavgiftens storlek kan den förstås diskuteras. Den är dock reglerad i lag ( RB 8:7) och kräver, för att justeras, sedvanlig ordning vid lagändringar dvs. riksdagsbeslut.

Sammanfattningsvis finns det självklart ett berättigat krav på att advokaternas verksamheter sköts på ett etiskt försvarbart sätt. Tillsynen måste dock fortsatt ske med en garanti för advokaternas oberoende och särskilda rättsstatliga roll. Med det system vi har idag garanteras både oberoendet, insynen, granskningen och möjligheten till överklagande.

Mia Edwall Insulander